”Paradisisk, mångfacetterad glädje”

Ralph Lundsten, vars arkiv finns på Musik- och teaterbiblioteket tillsammans med flera andra elektronmusikarkiv, samarbetade under 1960-talet med den finske fysikern Erkki Kurenniemi. I en intressant artikel med många bilder på IDG:s webbsajt beskrivs Lundstens synt Andromatic, som utvecklades av Kurenniemi år 1965:

”– Det här skulle ju tilltala vilken modern syntpopgrupp som helst?
– Det gör den också, men de får inte låna den. Den är nästan 50 år gammal och aningen skör.”

Andromatic är kanske världens första polyfona (flerstämmiga) synt med inbyggd sequencer, dvs. det går att ställa in en tonföljd som synten automatiskt spelar upp. Andromatic har också fått sitt namn av Andromeda, Lundstens studio, och ”automatic”.

I artikeln beskrivs synten ingående med bilder av innanmätet och till och med kopplingsscheman. IDG har dessutom en liknande artikel om Kurenniemis DIMI-S eller Kärleksmaskinen, som styrs av mänsklig beröring. På Musik- och Teatermuseet finns flera av Lundstens andra instrument, bl.a. Kurenniemis DIMI-A:

Stäm orgeln med mobilen

I artikeln ”Mobilen får orgeln att ta rätt ton” skriver Ny Teknik om hur den nya Willis-orgeln i Lomma kyrka kan stämmas med hjälp av mobilen. Tyvärr beskriver artikeln inte hur det går till i praktiken, men det framgår av denna film (ungefär 10 minuter in) att det är fråga om fjärrstyrning.

Den som stämmer befinner sig oftast inne i orgeln, och kan inte dra ut registerandragen eller spela på tangentbordet. Men med mobilappen kan stämmaren styra orgeln inifrån och låta en viss pipa ljuda, vilket underlättar en hel del, även om själva stämningen fortfarande måste skötas manuellt på plats.

Läs mer om Lomma-orgeln:

Musikaliska kartor

Ett sätt att få en översikt över olika musikgenrer och tips på ny musik är att använda musikaliska kartor. Det finns flera sådana på nätet. En variant är de som är uppbyggda manuellt. De mest kända, som dessutom har musikexempel, är väl Ishkur’s guide to electronic music och Map of metal. Det är naturligtvis en svår uppgift att göra sådana kartor och inte låta sina egna värderingar lysa igenom alltför mycket. Här är ett annat exempel, som dessutom både har en tidslinje och en geografisk aspekt inbyggd: How music travels (via Peter Kirns blogg Create Digital Music). I kommentarerna till det tillhörande blogginlägget finns en hel del kritik mot denna karta.

En annan typ av kartor är de som skapas maskinellt av en algoritm som använder data om vad folk gillar, lyssnar på eller köper, alltså en utbyggd variant av de rekommendationer som vissa nätbokhandlar har. Ett exempel är Tuneglue, som hämtar data från Amazon och Last.fm. I Tuneglue går det att söka på ett band, som sedan kan expanderas för att se andra liknande band. Här har jag sökt på det svenska dödsmetallbandet Bloodbath, som jag expanderade för att få upp bl.a. Opeth och Nile. Jag expanderade dessa, och fick i detta steg fram Katatonia, som jag i sin tur expanderade:

Ett annat exempel är Music-map, som bygger på data från Gnoosic. I Gnoosic anger användaren tre favoritband. Gnoosics algoritm räknar sedan ut vilka av de angivna banden som ligger närmast varandra. Om två användare gillar både Bloodbath och Dismember, men bara en av dem gillar Behemoth, så blir resultatet att Bloodbath och Dismember hamnar nära varandra på kartan, medan Behemoth hamnar vid sidan av:

Resultaten från dessa båda tjänster är inte särskilt lika. Eftersom Gnoosic troligen bygger på en mycket mindre datamängd än Tuneglue, så kanske den senares resultat är mer rättvisande, med tanke på hur lika bandens musik är – Hector Berlioz råkar dyka upp hos Gnoosic. Men Gnoosic ger ändå intressanta tips, och där finns en hel band som jag inte redan kände till.

Det finns också musikaliska kartor med geografisk koppling. På Citysounds kan vi se vilka låtar från Soundcloud som spelas i Stockholm just nu.

Hur funkar ett keyboard?

Tekniktidningen Ny teknik plockar sönder ett keyboard i sin artikelserie Under skalet, och upptäcker bland annat att anslagskänsligheten, dvs. att det går att spela svagare och starkare som på ett piano, bygger på hur snabbt tangenten trycks ned. Denna typ av anslagskänslighet kallas ”velocity sensitivity” på engelska, vilket betyder just hastighetskänslighet.

Det finns också andra sorters anslagskänslighet. En är tryckkänslighet, ”pressure sensitivity” eller ”aftertouch”, där ljudet förändras beroende på hur hårt tangenten trycks ned. Tryckkänslighet finns inte bara på elektroniska keyboard, utan även på klavikord, där det går att ”böja” tonhöjden genom att trycka ned tangenten hårdare så att strängen spänns lite extra och tonhöjden ökar. Ett vibrato som åstadkoms på detta sätt kallas ”bebung”.

Klavikordet och synten på bilderna ovan finns på Musik- och teatermuseet, som har både akustiska och elektroniska instrument i samlingarna. En del finns på nätet med bilder och ljudexempel, och det går att söka efter dem i musikinstrumentsamlingen: Klaverinstrument och Elektroniska instrument.