Mysteriet i sufflörluckan

Emil Michal i sufflörluckan

Emil Michal i sufflörluckan.

Har ni också lagt märke till en mystisk detalj i månadens raritet för november? Texten handlar om sufflören Emil Michals förteckning över teaterföreställningar i Stockholm 1863-1913.

I bilden av Emil Michal på sin post här intill syns ett föremål upphängt i ett hörn av sufflörluckan. Är det någon av er som vet vad detta föremål är? Vi gissar på någon sorts flaska eller kanske en lampa. Skriv gärna svar i kommentarerna nedan. Vi är hemskt nyfikna!

Det mystiska föremålet, detalj

Det mystiska föremålet, detalj ur bilden ovan.

Alban Bergs Lulu

Foto av Alban BergOpéra de Bastille i Paris spelas för tillfället bland annat Alban Bergs Lulu. Bergs libretto bygger på Frank Wedekinds båda pjäser Erdgeist och Die Büchse der Pandora. Operan blev emellertid aldrig komplett eftersom Berg aldrig fullbordade den tredje akten. Det skulle dröja ända till 1979 – främst beroende på Alban Bergs änka Helene som förbjöd användandet av det material som ändå fanns – innan den österrikiske kompositören Friedrich Cerha fullbordade tredje aktens orkestration, och en opera med alla tre akterna kunde uppföras. Denna version fick sin urpremiär just i Paris, och musiken framfördes under ledning av Pierre Boulez; Patrice Chérau stod för regin.

Föreställningen som nu visas är en återuppsättning av en inscenering av Willy Decker; en iscensättning som gavs första gången 1998.

Det är en ganska intressant uppsättning som oupphörligt cirkulerar kring en tematik där kvinnan förstås och uppfattas som mannens objekt. Offren är knappast någon av alla de män som får sätta livet till under operans gång, utan här är det Lulu själv som, ganska bokstavligt, hela tiden befinner sig i blickfånget och är den som är ett offer för den manliga blick som till slut tar hennes liv.

Bild av scenrummet i LuluSpelrummet är utformad som en arena på vilken Lulu, åtminstone i anden, hela tiden befinner sig; runt omkring finns läktare på vilken den manliga kören rör sig upp och ner för att följa minsta rörelse som hon tar. Symptomatiskt nog börjar också de manliga rollerna i föreställningen som en del av denna opersonliga manlighet: de lösgör sig från de övriga männen och med hjälp av en stege kliver de ner i arenan/spelrummet för att påbörja uppvaktningen av Lulu. I slutscenen är det följaktligen inte bara av kunden, i form av Jack the Ripper, som den nu prostituerade Lulu blir nedstucken. Hela kören av män har tagit sig ner i arenan och lyfter på gemensamt kommando sina knivar och avslutar hennes liv. Tillsammans med den kongeniala musiken är det mycket gripande.

The Fry Chronicles – an Autobigraphy

The Fry Chronicles, omslagThe Fry Chronicles är den brittiske skådespelaren och författaren Stephen Frys självbiografi. Den innefattar åren vid universitetet då Fry började sitt liv som skådespelare tillsammans med bland andra Hugh Laurie och Emma Thompson och de första årens arbete med TV-produktioner. Vi får också läsa om hans livslånga kärleksaffär med socker, tobak och arbete. Allt beskrivet med stor humor och livsglädje.

Beskrivningarna är varma och färgstarka. Språket gör boken lättläst och väldigt rolig. Detta är skriven engelska när den är som bäst. En bok som är svår att lägga ifrån sig, väldigt intressant och underhållande, om en intressant och underhållande person.

Länk till Stephen Frys webbplats

Följ Stephen Fry på Twitter, och missa inte MrsStephenFry, ”hans stackars hunsade hustru”.

Kostym och teater

Centre national de costumes francaise pågår för närvarande en kostymutställning. Det som visas är nationalscenens, Comédie-Francaise, stora samling av teaterkostymer. Utställningen ackompanjeras av en utställningskatalog som innehåller ett överflöd av bilder och fotografier; eller riktigare är nog att säga utställningsbok, eftersom det är en folio med bidrag från flera författare som berättar och informerar om olika aspekter av kostymhistorien. Boken är dessutom till brädden fylld med kostymbilder, dräktmålningar och skådespelarfotografier, liksom av flera föreställningsbilder från uppsättningar som getts på Comedie-Francaise genom åren; det är en verklig guldgruva för den som intresserar sig för teaterns kostymer och dräkter ur ett historiskt perspektiv.

Bild på utställningskatalogenI ett avsnitt som berättar om hur publiken under 1800-talets början blivit mer och mer medvetna om kostymernas historiska utseende beskrivs hur detta ledde till skenande kostnader för anskaffande och skapande av historiskt korrekta kostymer.

Teatern fick en aning skylla sig själv då den sedan flera år tillbaka uppmuntrat publiceringen av teckningar av kostymer och kläder i den ganska spridda Petit Galerie dramatique, men å andra sidan föll nu heller inte utgiften på teaterinstitutionen utan på den enskilda skådespelaren. 1819 skrev den då välkände aktören Pierre Lafon således följande uppfordrande brev till sin teaterledning: ”Le costume de mon role me peut pas convenir à la pièce de Louis neuf, et je réclame de la Comédie de vouloir bien s’en charger. Des dépenses énormes que j’ai été obligé de faire pour d’autres roles de mon employ depuis deux ans me permettent d’esperer que vous prendrez ma demande en consideration. Ce que je réclamé au rest ne consiste que dans une longue tunique, un manteau double d’hermine et une toque. Je me fournirai tous les accessoires.” [I övers. ungefär: ”Kostymen för min roll passar inte för rollen som Ludvig IX, och jag kräver att teatern hanterar denna situation. De enorma utgifter som jag har haft i samband med andra roller under de senaste två åren gör att jag tillåter mig hoppas att ni kommer att ta min begäran under övervägande. Vad jag begär är i själva verket endast en lång tunika, en hermelinbeklädd rock och en hatt. Jag tillhandahåller alla accessoarer.”]

Pierre Lafon ; oljemålning av Eugénie DelaporteTråkigt nog, i alla fall för Lafon och kanske en del andra teatermänniskor, formulerade artikel 3 i teaterns stadgar mycket tydligt att skådespelare med en lön som översteg 2000 frances själva var ansvariga för införskaffandet av lämplig scenkostym till sina roller.

En smula roligt är att Musik- och teatermuseet på ett hörn är representerat i boken. På sidan 33 finns ett stort porträtt av Pierre Lafon – stående i sin loge repeterande en roll ur Tancrède. Originalet i form av en stor oljemålning hänger för närvarande i Musik- och teaterbibliotekets arkivlokaler ute i Gäddviken.