Paulina Pfeiffer som Judit och Terje Stensvold som Blåskägg. - Fotograf: Marcus Gårdner.

På Kungliga Operan ges för tillfället Béla Bartóks Blåskäggs borg i regi av Mathias Clason. Librettot är skrivet av Bartóks ungerske landsman Béla Bálazs – numera mest känd som en tidig, betydande filmteoretiker. Redan 1910 publicerades Blåskäggs borg som en fristående pjäs i teatertidskriften Színjáték, och Bálazs dedicerar då sitt arbete till Bartók och till vännen Zoltán Kodály. Starka influenser är det symbolistiska dramat, och främst den belgiske dramatikern Maurice Maeterlincks verk. Ett år senare börjar Bartók sätta musik till texten, och operan står färdig i slutet av 1911. Likväl ska det dröja ända till 1918 innan urpremiären sker på Operan i Budapest.

En originalitet som utmärker Bartóks opera är att den inleds av en talad prolog – bardens prolog – och ungefär halvvägs in i denna sägs ungefärligen: ’Söker du skådeplatsen? Ja, var utspelar sig detta? På utsidan? På insidan?’ Denna psykologiskt – för att inte säga djuppsykologiskt – färgade fråga ger i viss mening ramarna för operans tematik. Genom åren har freudianska och psykoanalytiskt inspirerade uppsättningar inte varit ovanligt förekommande.

Paulina Pfeiffer som Judit och Terje Stensvold som Blåskägg. - Fotograf: Marcus Gårdner.

Operans intrig behandlar Blåskägg och hans nyblivna hustru Judit som anländer till Blåskäggs borg för att nu leva där i kärlek och harmoni. I borgen finns emellertid sju stycken låsta dörrar och det dröjer inte länge innan Judit börjar ansätta Blåskägg kring dessa – någonting skaver inom henne vid anblicken av dem, eller kanske ännu hellre: någonting skaver vid tanken på vad som finns på andra sidan, vad som döljer sig bakom dessa mörka och så igenstängda dörrar. Till slut förmår hon Blåskägg att ge henne den första nyckeln, och hon låser upp, öppnar på vid gavel och låter luften strömma in. Men det är fasor och obegripligheter som gömmer sig. På golvet flyter blod, ur själva stenen rinner tårar. Att detta är glimtar ur Blåskäggs eget själsliv antyds som sagt redan i prologen men också på flera andra ställen i texten: ”borgen gråter”, ”väggarna blöder”. Borgen är således Blåskägg, precis som Blåskägg är borgen.

En viktig aspekt i operans dynamik är att Blåskägg aldrig nekar Judit det hon ber om. När hon pressar och rasar för att förmå honom att överlämna nycklarna till resterande dörrar, så nekar han aldrig; han tvekar, ber henne förbarma sig och framförallt: ber henne att tänka på deras kärlek, att låta denna besatthet tyna bort för att istället fokusera på det befintliga – deras tillvaro tillsammans. Men när hon ändå insisterar, så ger han med sig; när hon ändå befaller honom, så lyder han. Och detta upprepas gång efter annan. I min ögon är också denna dimension faktiskt den mest intressanta; just denna dimension överskuggar faktiskt all djuppsykologisk förståelse eller tolkning.

Paulina Pfeiffer som Judit. - Fotograf: Marcus Gårdner.

Judit kan inte, har inte förmågan, att låta nöja sig; inga stenar – i detta fallet dörrarna – får lämnas oomkullvälta, utan hon kräver förklaringar, kräver att allt ska grävas fram och undersökas i klaraste dagsljus. Kort sagt: hon kräver kunskap. Hon vill veta allt om Blåskägg, och måste förstå honom i grunden och på djupet. Hon kan helt enkelt inte stå ut med att han undanhåller områden eller sfärer av sig själv från henne; områden och sfärer som ligger så djupt gömda inom honom att han knappt själv anar dem – åtminstone tycks han själv inte vilja kännas vid dem, ännu mindre kunna redogöra för. Kvar återstår det kraftlösa, hjälplösa motståndet när Judit kommer för nära – ett motstånd som när allt kommer kring är ganska enkelt för henne att bryta ned och ta sig förbi. Katastrofen är oundviklig när Judit till slut öppnar den sjunde och sista dörren, och bakom den upptäcker Blåskäggs tre tidigare hustrur – där vistas de för alltid inspärrade utan möjlighet till eget liv.

I Clasons uppsättning skiljer sig emellertid inscensättningen av slutet ganska radikalt från originalet. Hos Bálazs och Bartók resignerar Judit omedelbart vid insikten om den sjunde dörrens fördolda hemligheter, och Blåskägg ikläder henne en mantel och krona som förberedelse för det passiva livet som hans fjärde undangömda hustru. Clason, däremot, låter Judit närma sig Blåskägg bakifrån för att utdraget och långsamt sticka ner honom med ett svärd. Förvisso fullbordas tragedin i båda fallen, men det blir en väsentlig skillnad i värdering av tematiken och av de mekanismer som styr Blåskägg och Judit.

Musikforskaren Carl S. Leafstedt gör i en bok kopplingar till den österrikiske dramatikern och författaren Friedrich Hebbels teorier kring dramatik. Bland annat redogör han för Hebbels begrepp ”tragisk skuld”. Han skriver:

”The tragedy of existence lies in the facts that strong individuals are incompatible with the sense of general world balance and that the more they assert their individuality, the more force the universe applies to restore the balance.” (s.47)

Den ”tragiska skulden” uppstår med andra ord när någon sig själv ovetandes ruckar på och hotar tillvarons fundamentala balans och därför måste betala priset för detta. Hebbels formulerar detta som ‘nödvändigheten’ – Nothwendigkeit. När Judit fullbordar sig själv och sitt väsen genom att avkräva Blåskägg nyckel efter nyckel sätter hon sig följaktligen upp mot nödvändigheten – eller mot universums naturlagar om man så vill – vilket till slut måste leda till den tragiska upplösningen. Hon går inte under, men krossas som individ under tyngden av världsalltets vilja till utjämning och balans – det vill säga: hon inordnas i den rådande och bestående ordningen, och kan inte göra mycket för att undvika detta.

Paulina Pfeiffer som Judit och Terje Stensvold som Blåskägg. - Fotograf: Marcus Gårdner.

Förstådd på så vis ger Blåskäggs borg uttryck för en ganska magnifik hopplöshet. Ty vad gör den individ vars högsta önskan går på tvärs med vad nödvändigheten påbjuder? Hur kan man leva i en värld vars själva struktur inte tillåter att ens väsen får blomma ut och fullföljas? Eller mer precist: hur gör man en nödvändighet onödig?

När Martin Luther en gång avkrävdes ett svar angående varför han hävdade att Jakobs-brevet var apokryfiskt och inte hade rätt att ingå i Bibeln lär han ha svarat: Sic volo, sic jubeo – sit pro ratione voluntas! [Så vill jag, så bestämmer jag – må viljan råda över förnuftet!] På samma sätt är det kanske ändå något liknande som kan anas i Clasons och Stockholmsoperans uppsättning: en vilja till revolt; en pirrande önskan att motsätta sig den rationella nödvändigheten som jämnar ut och tvingar till resignation och uppgivenhet. Att låta Judit sticka kniven i Blåskägg är vare sig logiskt eller följdenligt givet operans kontext, handling och libretto. Men det är en protest mot det föregivet omöjliga. Det antyder en ovilja att tillerkänna nödvändigheten dess allomfattande makt; varslar om en ovilja att acceptera nödvändigheten som den instans som har rätt att formulera tillvarons lagar.

Sten Broman i gott sällskap

När Svenskt visarkivs chef Dan Lundberg fick höra att vi hade skrivit om Sten Broman och gammaldansdebatten, kunde han inte låta bli att bjuda på den här bilden ur sitt privata arkiv. Här är de alltså samlade, Sten Broman med vänner Ebbe Jularbo, Mogens Ellegaard och Andrew Walter. Kanske var det här ett annat kaffeföretag fick idén till sin slogan: “När du får oväntat besök”.

Första numret av Accordionjournalen, november 1949

Accordionjournalen med undertitel Tidskrift för dragspelsmusik kom ut med sitt första nummer i november 1949. I ledaren kan man läsa att bakgrunden är dragspelets ökade status under de föregående 20 åren. Dragspelet hade en utländsk repertoar av hög klass, men spelandet i Sverige begränsades till ”enklast tänkbara dansmusik på gehör”. Tidskriften skulle utgöra ett officiellt organ för CIA (Confederation Internationales des Accordeonistes), och vara till nytta och nöje för läsekretsen. I första numret kan man bland annat läsa om en presentation av CIA, rapporter från tävlingar och resor, samt om Svenska dragspelsunionen, grundad 1936, med sin Stockholmsavdelning Accordion club.

Accordionjournalen nr 1, 1960, med ny design

Biblioteket har tidskriften från första numret 1949 till och med årgång 13 (1961). 1960 hade tidningen gjorts om och fått ett väldigt tjusigt tidstypiskt utseende. Thore Skogman pryder omslaget, som bland annat lockar med rubriken ”Är gammaldans det värsta som finns? Stor diskussion”. Diskussionen tar upp ett helt uppslag i tidskriften. Den inleds med Sten Broman som säger:

”Gammal dansmusik är det värsta som man någonsin hittat på. Det gräsligaste, det avskyvärdaste och det torftigaste man kan lyssna på… Varenda intagen på sinnesslöanstalter… kan med lätthet åstadkomma bättre saker än vad gammaldanskompositörerna gör”.

Accordionjournalen nr 1, 1961 med fortsättningen på Sten Bromans dragspelsangrepp.

Han får mothugg av kända personligheter som Thore Skogman, Charlie Norman och Gnesta-Kalle. Den sistnämnde säger. ”Det enda jag vill säga är att Sten Broman – oavsett om han vet det eller ej – ger gammaldansen en oerhört fin reklam med detta. Att någon skulle ta fasta på vad han säger är uteslutet”. Kurt Atterberg gav också ett inlägg i debatten. ”Man borde be den man som gjort detta uttalande att presentera något ur egen produktion som är bättre än den gamla dansmusiken. Jag tänker då främst på våra vackra, gamla polskor”.

Sten Bromans dragspelskritik får plats även i senare nummer, men tidskriften väljer att inte kommentera kritiken. Man verkar hålla med Gnesta-Kalle ovan, och citerar bara ur Bromans artikel i Röster i radio – TV nr. 48 (bland annat ”Instrumentet går aldrig att associera till något som har med någon som helst kultur att göra”), liksom för läsarens kännedom. Debatten ges bara en sida, sedan bjuder man som vanligt på intervjuer och porträtt av dragspelare, samt rapporter från konserter och tävlingar.

Detta är en av alla oväntade skatter man kan hitta i Musik- och teaterbibliotekets samlingar. Tidskrifterna framstår såhär i efterhand som ögonblicksbilder av sin samtid. Ofta är det inte samma saker som fångade den ursprungliga läsekretsen, som är intressanta idag. Till exempel har sättet att uttrycka sig i annonser ändrat sig mycket sedan 60-talet. Se bara på denna annons från 1961, för en orkestergitarr från Bjärton.

Annons för Bjärtons orkestergitarr ur Accordionjournalen nr 1, 1961

I biblioteket finns massor av tidskrifter. Många är pågående, och flertalet av dessa kan läsas i låneexpeditionen. För att se vilka andra tidskrifter vi har, sök i vår onlinekatalog. Välj medietyp: tidskrift i rullgardinsmenyn. Eftersom sökningen ger väldigt många träffar är det klokt att ange någon mer sökterm i fritext. De nyare tidskrifterna är katalogiserade nummer för nummer, de äldre har bara en katalogpost för hela tidskriften, där det anges vilka nummer biblioteket har. Beställ fram de nummer du vill se från magasinet via e-post eller telefon, och sedan kan du läsa dem i vår läsesal. Mycket nöje!

Som en bonus ser ni nedan en artikel ur första numret av Accordionjournalen från 1949. Här berättas om den tyska dragspelsföreställningen Manya’s Accordion Show, som uppträtt på Grönan under hösten. “Tänk den som finge byta med trumslagaren!”

Artikel om Manya's Accordion Show på Grönan, ur första numret av Accordionjournalen, 1949

Ett projekt som initierades i höstas är digitaliseringen av de fyra originalmanuskript till Strindbergspjäserna Pelikanen, Påsk, Kaspers Fet-Tisdag och Folkungasagan som vi har i våra samlingar. Detta gjordes i samarbete med Dramawebben, som nu har publicerat manuskripten på sin webbplats http://www.dramawebben.se/. Här finns förutom Strindbergs egna handskrifter även tryck i faksimil och bearbetningsbara texter.

De fyra manuskripten donerades till dåvarande Drottningholms teatermuseum av hovjägmästaren Helge Ax:son Johnson 1941. I dåtidens press kunde man läsa att ”samtliga äro skrivna med Strindbergs ytterst prydliga och dekorativa handstil på förstklassigt Lessebopapper” och att ”manuset till Folkungasagan är det vackraste – man skulle tro, att det varit en medeltida munk, som under åratal suttit och präntat texten inom de gröna, röda, blå, violetta och terrakottafärgade ramar, som författaren ritat upp mitt på de stora kvartssidorna”

Manuskriptet till Kaspers Fet-Tisdag, ett av Strindbergs mindre spelade verk, tycks ha använts vid åtminstone en uppsättning. I manuskriptet finns fullt av regianvisningar och andra anteckningar.

En sida ur manuskriptet till Kaspers Fet-Tisdag

Manuskriptet till Pelikanen är även det fullt av anteckningar och ändringar, många gjorda av Strindberg själv.

Titelsida från manuskriptet till Pelikanen

För den som närmare vill studera Strindbergsmanuskripten rekommenderas ett besök på Dramawebben. Där finns även massor av andra intressanta pjästexter!

Marianne Seid, arkivarie
Arkiv-, raritets- och dokumentationsavdelningen

Den som stämmer befinner sig oftast inne i orgeln, och kan inte dra ut registerandragen eller spela på tangentbordet. Men med mobilappen kan stämmaren styra orgeln inifrån och låta en viss pipa ljuda, vilket underlättar en hel del, även om själva stämningen fortfarande måste skötas manuellt på plats.

Läs mer om Lomma-orgeln:

• “Varje organists våta dröm”
• Nytändning med ny orgel

En annan spännande bok är Theatres of Morrocko, Algeria and Tunisia. De gångna året har ju denna region främst förknippats med folkliga uppror och störtande av mer eller mindre despotiska regimer. Men det finns också en levande teatertradition med anor sedan lång tid tillbaka. Förhållandevis litet finns skrivet om teatern och dess förutsättningar och förhållanden i denna region av världen. En av författarna är den välkände teaterforskaren Marvin Carlson.

Teater och dramatik från Storbritannien är mindre okänd, men en intressant bok är Twentieth-century British theatre. Författaren redogör för den brittiska teatern under 1900-talet, och kopplar också samman den med samhällets demografiska, ekonomiska och politiska utveckling.

Till sist också ett tips om ett verk om indisk teater. I Encyclopaedia of Indian theatre kan vi översiktligt läsa om den indiska teatertraditionen – både om samtida dramatik och teater, men även om traditionell indisk teater och dans i form av exempelvis Kutiyattam, Teyyam och Nautanki.

Till exempel en ganska nyligen inspelad version av John Websters The Duchess of Malfi . Handlingen utspelar sig i 1500-talets Italien och berättar om hur Hertiginnan i hemlighet gifter sig med den ofrälse Antonio Bologna. Hennes båda bröder intrigerar mot henne, och både hon och hennes make hinner bli dödade innan pjäsen är över.

Något muntrare är Richard Brinsley Sheridans The school för scandal. Den är ett återupplivande av den så kallade ’Comedy of manners’ och beskriver satiriskt högreståndsmiljön i 1700-talets England. Många skratt utlovas!

En annan typ av kartor är de som skapas maskinellt av en algoritm som använder data om vad folk gillar, lyssnar på eller köper, alltså en utbyggd variant av de rekommendationer som vissa nätbokhandlar har. Ett exempel är Tuneglue, som hämtar data från Amazon och Last.fm. I Tuneglue går det att söka på ett band, som sedan kan expanderas för att se andra liknande band. Här har jag sökt på det svenska dödsmetallbandet Bloodbath, som jag expanderade för att få upp bl.a. Opeth och Nile. Jag expanderade dessa, och fick i detta steg fram Katatonia, som jag i sin tur expanderade:

Ett annat exempel är Music-map, som bygger på data från Gnoosic. I Gnoosic anger användaren tre favoritband. Gnoosics algoritm räknar sedan ut vilka av de angivna banden som ligger närmast varandra. Om två användare gillar både Bloodbath och Dismember, men bara en av dem gillar Behemoth, så blir resultatet att Bloodbath och Dismember hamnar nära varandra på kartan, medan Behemoth hamnar vid sidan av:

Resultaten från dessa båda tjänster är inte särskilt lika. Eftersom Gnoosic troligen bygger på en mycket mindre datamängd än Tuneglue, så kanske den senares resultat är mer rättvisande, med tanke på hur lika bandens musik är – Hector Berlioz råkar dyka upp hos Gnoosic. Men Gnoosic ger ändå intressanta tips, och där finns en hel band som jag inte redan kände till.

Det finns också musikaliska kartor med geografisk koppling. På Citysounds kan vi se vilka låtar från Soundcloud som spelas i Stockholm just nu.

Något annorlunda är förhållandet i Judiska teaterns uppsättning av Hanoch Levins Jobs lidanden i regi av Philip Zandén. Förvisso drabbas Job även här av alla olyckor och vidhängande fasor men fokus ligger ändå någon annanstans.

Från vänster: Christoffer Nordenrot, Joel Spira, Magnus Roosmann, Erik Magnusson. Fotograf: Siri Isgren.

Föreställningen inleds med en middag där Job och flera av hans vänner under glam och stoj äter och dricker allt vad huset har att erbjuda. Efter en stund kommer Jobs tjänare in och meddelar att en ‘eländig tiggare’ står vid porten och ber om mat. Job ber en bön, tiggaren släpps in och börjar gnaga på ett ben nere vid bordets ena ände. Strax senare försvinner han iväg, och skratten ekar återigen mellan väggarna; den goda stämningen tar återigen sin boning i Jobs hus.

Men tjänaren kommer strax tillbaka: ytterligare två ‘eländiga tiggare’ står vi porten och ber om allmosor. Job ber en bön, tiggarna släpps in och börjar tillsammans gnaga på samma ben som förut tuggats av den första tiggaren. De försvinner, festen fortsätter, och så är det då dags för ‘Den mest eländiga tiggaren’ att banka på porten. Job ber en bön, tiggaren gör entré, och sätter även han igång att bearbeta samma ben som de föregående. Men denna tiggare är tandlös, och han förklarar således vilken lycka det är för honom att benet nu är mjukt och upplöst, att det går att suga i sig detta ben, och att han brukar smyga omkring vid matborden och vänta på att någon ska äta för mycket och kräkas. Då är han genast där och sörplar och slickar.  Har man inga tänder så har man inga tänder, och äta måste man ju – vad kan då vara bättre än att få äta den mat som redan idisslats en gång? Pjäsens Job åser och lyssnar till denna utläggning med viss förvåning, och påpekar det fantastiska i att ett enda ben kan livnära inte bara en, utan hela fyra eller fem personer. Gud har sannerligen inrättat denna vår värld på ett både snillrikt och remarkabelt sätt!

Under första halvan av föreställningen följer sedan dramatiken ganska troget händelseförloppet i Bibeln. Även pjäsens Job drabbas av den ena katastrofen efter den andra och till slut stapplar han omkring på scenen i sina bara underkläder – krossad, blodig, sorglig och nedslagen. Hans vänner söker upp honom och försöker i om vartannat tröstande och befallande ordalag få honom att gå med på att det kan finnas en orsak, om än ack så liten och obetydlig, till att han, Job, har drabbats av denna misär. Åtminstone måste han be Gud om tillgift, och be Honom om förbarmande – att få rätt mot Gud kan ingen kräva och är heller ingen förunnat.

Magnus Roosman som Job. Fotograf: Siri Isgren.

Men i föreställningens andra halva förirrar sig Levins pjäs, och Zandéns regi av densamma, mer och mer från bort från den ursprungliga väg längs vilken Bibelns Job vandrade. Istället för prövningen, det vill säga Jobs lidande, hans olycka och hans ovilja att acceptera denna olycka som rättfärdig och rättvis, rör sig föreställningen snarare över till att behandla frågan om Gud finns till överhuvudtaget.

Genom åren har några personer framträtt som experter på just Job. Men kanske expert är fel ord; Jobs bok har nog inte mycket att erbjuda den människa som inte i större eller mindre utsträckning kan identifiera sig, eller mindre krävande: åtminstone känna igen sig i personen Job och de kval som genomlevs. I sin tunna bok Upprepningen skriver således Søren Kierkegaard:

“Också den kan ju ha mist allt, som bara ägt litet, också den kan ju ha mist söner och döttrar, som har mist sin älskade. Också den blev ju slagen med onda sår, som miste sin heder och stolthet, och med den livskraften och meningen. ” (Kierkegaard, Søren Upprepningen Guldsmedshyttan : Nimrod 1995 s.74f)

Som Kierkegaard läser Job, så handlar hela denna historia om att sätta sig upp mot omöjligheten. När Jobs vänner med olika mer eller mindre giltiga förnuftsargument försöker förmå honom att acceptera och finna sig i sitt öde så vägrar han att höra på dem; när de med logiska argument försöker få honom att inse det ohållbara i en sådan barnslig vägran så struntar han i logiken. Blott Gud själv kan till Job, menar Kierkegaard, skänka den förklaring och upprättelse som han kräver. Med andra ord är Kierkegaard Job, eller Job är Kierkegaard. Men detta tema, denna pågående identifikation, är emellertid fjärran från Levins pjäs, för den delen också Zandéns och Judiska teaterns uppsättning. Detta är också naturligt, ty ska en sådan identifikation kunna komma på fråga måste förstås frågan om Guds existens först vara avgjord.

En annan som intresserat sig för Job är den ryske filosofen Lev Sjestov; han formulerar saken på likartat vis:

“Om man i korthet vill sammanfatta innebörden i Jobs tal till sina vänner så blir resultatet det att det inte finns en sådan makt på jorden som skulle kunna tvinga honom att ‘godta’ det som har ägt rum med honom såsom något vederbörligt och slutgiltigt.”  (Sjestov, Lev Kierkegaard och den existentiella filosofin Guldsmedshyttan : Nimrod, 1994 s.45)

Magnus Roosman som Job. Fotograf: Siri Isgren.

Kort sagt: vilken visdom eller kloka ord de än kommer dragande med så är han inte intresserad av att lyssna. Det som har drabbat honom är alltför vederstyggligt, alltför oresonligt och orättvist, och det finns ingenting som vare sig tillräckligt kan begripliggöra eller på något vis rättfärdiga detta fasansfulla. Istället kräver Job att få sitt tidigare liv åter; han ropar och skriker, vrider sig och vrenskas – han ställer sin egen vilja mot Guds, och menar sig dessutom ha rätt att göra så. Och hur skulle han kunna göra annorlunda? Då vore väl allting förlorat, då fanns väl ingenting kvar? Men detta gäller alltså originalet, den Job som beskrivs i Gamla Testamentet.

Pjäsens Job spetsas för sin del mot slutet av föreställningen på en flera meter hög påle. Och innan döden inträder som en befriare så förnekar han Gud och Hans existens. Istället är det i pjästext och föreställning ‘Den mest eländiga tiggaren’ som får utgöra hoppet, och den möjliga vägen ut. Han kommer sist av alla inrusande på scenen, stapplar omkring runt den på pålen uppträdde Job, innan han så faller på knä och öppnar sin tandlösa mun. Precis som en liten fågelunge som stoppar näbben i moderns svalg och matas med den halvsmälta föda hon harklar upp ger han sig så i kast med att lapa i sig de spyor som ligger vid pålens fot; de spyor som pjäsens Job lämnade ifrån sig strax innan han gav upp sin anda. Mätt och belåten utropar sedan ‘Den mest eländige tiggaren’: ”Gud finns! Man klarar sig alltid, det gäller bara att ha lite tålamod.”

Christoffer Nordenrot som 'Den mest eländige tiggaren'. Fotograf: Siri Isgren.

Men för Bibelns Job räcker det inte att fortleva med hjälp av andras uppkastningar; det räcker inte att stoiskt möta sitt öde, och resignera inför det som ändå inte kan förhålla sig på annorlunda vis. Han vägrar att erkänna omöjligheten, utan kräver upprepningen och att få sin sak prövad öga mot öga med Herren själv. I slutändan får han ju så också rätt; i slutändan förklarar ju så Gud att det är Job som är den trogne tjänaren, att det är Job som om Honom talat vad både sant och riktigt är. Hur var det nu igen han formulerade saken?  ”Till den Allsmäktige vill jag nu tala, jag har lust att gå till rätta med Gud.”

Ett annat praktverk är La délivrance de Renaud : ballet dansé par Louis XIII en 1617. Boken handlar om en balett vilken uppfördes vid det franska hovet 1617. Precis som titeln säger deltog den unge Ludvig XIII i dansen – hovbaletten var ju ett viktigt inslag i det högre samhällsskiktets utbildning och skänkte fysisk styrka, självkontroll, och känsla för samarbete med andra. Boken innehåller texter både på franska och engelska, liksom en faksimil av balletlibrettot samt noter till en rekonstruktion av den musik som antas ha spelats vid uppförandet. Librettot innehåller dessutom tolv stycken bilder av dansentréer vilket har gjort det till en mycket viktig källa för förståelsen av hur en hovbalett genomfördes.